Resebrev 15

Brev 15, Maó (Mahon) den 21 maj

Hej alla vänner

Som sagts tidigare har vi lätt för att bita oss fast på platsen vi befinner oss. Eller, man snappar upp bra anledningar att stanna där man trivs.
Sedan vi hördes senast har vi seglat ca 11 nm, i två etapper. Första delen tog oss till Cala Grao, en underbart trevlig liten by nästan utan turister. Detta var hustruns födelsedag och här skulle ätas god middag. Man ska inte erkänna sina misstag skriftligt, men där vi tyckte såg trevligast ut var mer av tapasrestaurant än vi tänkt oss. Där serverades calamar, bläckfisk, i alla former och mycket gott dessutom. Först senare hittade vi restaurangen med stort R så därför blev vi kvar någon tid för ett matdakapo i denna helmysiga by. I den vik vi tog boj var vattnet kristallklart på 8 m djup men fortfarande lite för kyligt för långbad. Här omkring finns bojar utlagda för gratis bruk, ett sätt att skydda bottnen från ankarkättingar som rakar rent från växtlighet.
Vädret är ännu inte så sommarstabilt som man önskar sig. Vi har nu framför oss i vår färdriktning ett antal caler som vi vill besöka, men de är alla öppna åt S vilket betyder en viss utsatthet om man ligger för ankar i dessa. Vi följer väderläget med stor spänning och man kan se en liten förändring från tidigare, då lågtrycken låg på rad utefter franska S-kusten. Nu kommer de smygande utmed Algeriska kusten och det är inte bättre det. I går varnades det för en svallvåg, eller kraftig tidvattenförändring på 90 cm, som skulle besöka oss under dagen. Så sent som i höstas gick en våg in i viken och förstörde ett stort antal förtöjda båtar utmed kajerna och längst in i viken.
Ni som känner rutinerna på Cayenne vet att detta normalt inte ställer till problem då upphällda nubbar inte blir gamla, just på grund av förväntade svallvågor.
Nåväl vi ligger tryggt i en cala i inloppet till Mahon där vi kan sysselsätta oss, om vi vill. På ena sidan har vi en spännande ö, Isla de Lazareto, som en gång varit karantän för anländande sjömän. Här kunde de bli internerade upp till fyrtio dagar om de anlände i en båt som kom från misstänkt destination. På andra sidan har vi ett fort, La Mola, som byggdes i slutet av 1800-talet. Det skulle skydda spanjorerna för engels- och fransmän som vimsade omkring i farvattnen. England har ju ockuperat öarna tre gånger och lämnat efter sig en hel del bra saker, bl a kunskapen om hur Gin produceras. Naturligtvis var det helt omodernt (fortet alltså) när det var färdigt och togs aldrig i bruk.
I Mahon finns en Volvorepresentant (som heter Ulf) som ska fixa en temperaturmätare till motorn så vi får lite bättre koll på kylningen. Vår nya motor är helt digitaliserad på gott och ont. Här är bara tatchknappar att trycka på samt en display som är svårläst i starkt dagsljus. Varvräknaren har jag lyckats plocka isär så jag kunde måla visaren gul, som nu syns mot den svarta bakgrunden.

Vi hörs snart igen
Cayenne