Resebrev 17

Brev 17, Menorca, Cala Covas, 14 juni 2007

Om ni seglar i dessa farvatten, eller kommer från land, får ni inte missa denna pärla bland vikar. Cala Covas ligger på sydsidan av ön och är öppen mot S vilket gör vistelsen här lite extra spännande. Viken är ganska trång med stenig botten så man ska ha tur om ankaret tar vid första försöket. Å andra sidan går det bra att simma ut i det kristallklara vattnet och kolla hur det ligger. Sedan ska två linor in till land innan ankardrammen kan avnjutas.
Den här Calan är nog en av de mest spektakulära ankarvikarna i Balearerna. Här har folk bott sedan förhistorisk tid och lämnat efter sig ca 150 grottor runt de höga bergssidorna som kantar calan och som alla varit bebodda under tidens gång. Grottorna är inrymda i naturliga håligheter i berget, som förbättrats till fina boningar med dörrar, fönsteröppningar och eldstad. Det sägs att några av dem fortfarande skall bebos av människor som lever alternativt men vi har ännu inte träffat på någon. De grottor vi har tittat in i har alla varit ganska stora och torra och skulle mycket väl vara beboliga, om inte annat så för den underbara utsikten ut mot calan och Medelhavet. När man går här och känner historiens vingslag och låter fantasin löpa iväg för sig själv så kommer de praktiska funderingar om hur de levat, och vad de levt av. I havet fanns naturligtvis basfödan och säkert gav ett överskott som varit basen i deras byteshandel runt om. Ett närmare problem är ju alltid sötvatten. Nu är det löst på så sätt att längst in i calan, ca 30 cm ovan strandlinjen finns en friskvattenkälla som väller upp ur underjorden med stort flöde och ett underbart välsmakande vatten. Kanske det är vattenkällan som från början var orsaken att folk kunde bosätta sig i grottorna som sedan har “moderniserats” med rektangulära dörrar och fönster. Det har burits mycket vatten genom tiden kan tänkas, eftersom grottorna ligger utspridda och på 10 – 30 meters höjd över havsnivån.
Det är nu bara ett fåtal grottor som kan besökas via smala stigar som huggits ut i den tidvis lodräta bergssidan. Många stigar har rasat eller försvunnit och säkert fanns här spångar och trappor i trä som användes på sin tid men sedan länge är borta. Vi känner nu att vi är klara med Menorca, för denna gång, och drar oss V ut mot Malljorca. Vi övernattade i ett par mindre calor där vi låg och rullade i dyningen natten igenom. Man blir trött på detta, även om omgivningen är vacker och spännande, så vi beslutade att gå in till Porto de Ciudadela den sista natten. Vi visste att där var dyrt, men det kan kännas lyxigt med rinnande vatten ut i båten och bara att stiga av på kajen vid landgång. Vi blev förvånade då det fanns plats dit vi blev invinkade. Efter tilläggning hände sådant som händer då en svensk och en spanjor kommunicerar. Han talade tidigt om vad det kostade, som jag uppfattade som nineteen euro, men han sa faktiskt ninety euro, alltså 90 €. Det var ungefär hans ordförråd så det blev inte någon vidare diskussion. Ett snabbt överslag visade att vi med rådande vind skulle hinna de 34 nm över till Port Pollensa på E delen av Malljorca innan det blev mörkt. En timmas motorgång mot den SV vinden för att hämta lite höjd och ordna med en sopplunch innan vi la kursen rakt mot målet.
Första dagarna låg vi på svajankare på nära jolleavstånd från staden men har nu flyttat in i en helfin kommunal marina där vi betalar ca 9 € per natt inklusive vatten och el. En viss skillnad till det bättre tycker vi.

Hälsningar från nöjda Fornlundare ombord på Cayenne