Resebrev 22

Brev 22, Almerimar och Marocco

Hej alla vänner.
Nu är det ett tag sedan vi hördes av. Anledningen är kanske att om något ska skrivas bör det ju vara av allmänt intresse. Alla vet var vi är och vad vi gör och livet lunkar på, ungefär som det skulle ha gjort hemma, fast på något sätt lite behagligare och med flera sociala engagemang.
Vardagen här i Almerimar har stabiliserats med ett dagsprogram som följer solens upp- och nedgång. Solen värmer i sittbrunnen från 09.30 till 17.00 då den försvinner bakom mastskogen V om oss. På natten blir det lite kyligare. Hittills har vi haft en fantastisk höst med klart väder och näst intill vindstilla inne i marinan. Nu i dagarna skall motorn tas ur och repareras för ett oljeläckage. Då behöver vi ansluta till landström för batteriladdning och då kan vi även sätta på värmekaminerna inombords, även om det inte är helt nödvändigt.
De skränigaste “sommargästerna” har nu dragit hem till England så lugnet lägger sig på barerna och “asfaltkokaren” (Anders kompis) har kroknat. Istället har Spanjorerna tagit över som dagsturister på helgerna med mycket promenerande och ätande tillsammans i stora flergenerationsfamiljer.

Ett av våra mål för denna resa var besök i Maroco. Nu blev det inte på egen köl men däremot en längre resa in i landet än om vi legat med båten i ex Tanger. Denna hamn kan nog aldrig bli favoritstället att lämna båten en längre tid. Som vi såg det var det stökigt o bökigt, men framför allt skitigt.
Väl i land är det mycket spännande och välkomnande på alla sätt. Vi reste ihop med ett svenskt par, Inger o Arne från båten Manana. Det kändes tryggt att vara några stycken i sällskap, även om det inte anses farligt att resa i landet. Det är mer den påträngande hjälpsamheten som upplevs jobbig. Där betyder inte ett nej tack, ett nej, utan något annat. Kanske kan man trötta ut turisten så det till slut blir ett ja. För turister var vi.
Ryggsäckar, kameror, skapliga kläder och gott om pengar pekade ut oss på långt håll. Kostnadsläget ligger på en behaglig nivå. Framför allt resor och boende är billigt. Vi räknade med ungefär 2 Dirham per mil med buss och tåg. Hotellnätter kostade mellan 78 och 600 Dirham (= 0,8 SEK), beroende på hur flott man vill bo. Det billigaste hade rinnande vatten och ett hål i golvet som avträde. Den dag som magen spökade var man glad att vi satsat högt med toa o dusch på rummet. Självklart slog “Montesumas” hämnd till med all kraft. Det går tydligen inte att undvika.
Resan gick som planerat med färja från Almeria till Nador. Buss över Atlasbergen till Alhoceima, Chefchouan och ner till Fez. Tåg mellan Fez och Tanger, färja och buss till La Linea/Gibraltar.
Buss över Atlasbergen, eller RIF Atlas, är inget för resenärer med svaga nerver. Absolut inte om vädret är så illa som det var dag 2. Kylan på 2000 m höjd var påtaglig och regnet öste ner, bussen läckte in vatten samtidigt som värmen havererat. Men kylaggregatet fungerade.
Chefchaouen ligger på “bara” 900m och kändes förhållandevis varmt samtidigt som vi hade ytterligare en regndag. Här finns den finaste Medinan med vit- och blåmålade hus, rent och snyggt och ett ganska otvunget förhållande till oss turister. En Medina, är en benämning på den gamla, ursprungliga, staden som behållit sin funktion och där innevånarna bott och arbetat på samma sätt i århundraden. Små verkstäder, slaktare, förtennare, mat, mattor, kläder och allt vad du kan tänka dig i bodar och butiker i dessa trånga gränder där packåsnan och små kärror är enda användbara transportmedlet. Ni kan tro at det är mycket spännande att bara vara där. I staden Fez finns, inte den finaste, men väl den absolut största och äldsta medinan som fungerat sedan 800-talet med i stort sett samma funktion. Samma trånga gränder där knappast åsnan tar sig fram med sina bördor. Vad sägs om sju 10-kilos gasolkrukor på en sån liten stackare. Här i Fez är medinan betraktad som ett världsarv med allt vad det innebär. Jag studerade särskilt ett garveri som låg granne med en moské. Normalt är sådana jobb orena men här gick det an ändå. Fantastiska hudar från främst får o getter garvades och färgades på samma sätt som det gjorts sedan urminnes tider.
Andra hantverkare satt i sina bodar och jobbade långt fram på natten, samtidigt som de drack the och umgicks med sina bekanta. Detta är deras liv.
Det finns även de som har tidiga morgonvanor. Böneutroparen kallar till första bönen kl 05.30, nu med en bandspelare och högtalare, så inte ens han behövde starta så tidigt. Annars är det fredagsbönen som gäller. Då fylls moskéerna med de rättroende. Till och med s.k. “statliga inrättningar” har förlängd siesta för att de anställda skall kunna delta. Vi andra har inte tillträde under bönen, men kunde komma in och titta vid annan tid. Inte särskilt spännande. Som en tom kyrka ungefär.
Som turister var vi mycket intressanta för traktens bondfångare. Hjälpsamheten visste inga gränser och de kunde göra vad som helst för en liten affär. Om vi nappat på alla erbjudanden om ditt eller datt, billigt, bara titta, bästa pris, unikt, bara den sista som är äkta osv. skulle vi varit kvar där ännu. Roligt vad det, men inte orkar man stanna någon längre tid.
Vi svenskar är ju inte vana att det sagda priset på en vara egentligen är något helt annat. Vilket, vet man först efter en lång stund med prutande och tedrickande. Sista prutomgången blir man tillbakakallad från gatan igen eftersom man visat sitt missnöje med att avbryta och lämna affären. Man tror då att motparten är riktigt förbannad men så är det inte. Man kan istället ha fått en beundrare. En handlare sa att den värsta att pruta var hans bror. ”Han prutar till o med på apoteket”.
Hur många vet att Gibraltar är hopväxt med en helt förtjusande stad med namn La Linea. Jag hade då bara en liten aaning. Så är det, och skiljelinjen är en startbana som går tvärs över näset. Här kör de konservativa engelsmännen på höger sida. I stort sätt ett häftigt ställe men överreklamerad marina där ett fåtal båtar var bebodda. Aporna uppe i berget var så många fler, och fräcka. Om man inte passade sig hade man en liten hand nere i fickan eller i ryggsäcken.
Nu går vi och väntar på julen och vad det ska föra med sig. Jenny, David o Annika kommer i morgon. Här firas ju Cristmas Day, så det blir stor fest även på juldagen med middag i engelsk stil, ska bli kul o se vad de har för sig under julen.
Nu återstår bara för oss att önska alla en trevlig och avkopplande helg med mycket och god mat och kanske en liten julklapp.

Eira o Ulf