Resebrev 29

Brev 29, Uppför Saône och Nancy den 20 maj 2008

Så skönt det kan vara att färdas i strömfritt vatten. Båtens logg och GPS visar samma fart för första gången på länge.
Sedan Saint Jean de Losne, vid infarten till Canal de Bourgogne, har strömmen avtagit efterhand för att efter ett par dagar upphöra helt. Här i Canal de l´Est hittade vi den hittills mest rofyllda och vackraste delen av kanalen, hittills. Att det sammanföll med ett underbart fint försommarväder gjorde det inte sämre. Vi har nu haft följe med våren och försommaren sedan vi lämnade Medelhavet, men nu har sommaren tagit över helt. Till och med har vi haft ett bakslag med 12-13 grader halvmulet ett par dagar.
Sedan vi blev snuvade på Parisdelen tycker vi att vi har väldigt gott om tid så vi försöker uppleva det som finns omkring kanalen. Vi passerar många spännande små byar som är värda ett besök. Alla människor vi möter är så vändliga och det blir många ”bonjour” och lite teckenspråk eftersom de är lika dåliga på svenska som vi på franska. Det kan vara en stor sak att ha besök av turister i byn. Alla byar har en klar mysfaktor på 8-9 och man känner spontant att ”här skulle man kunna bo”.
På kvällarna kan man höra kyrkklockor horisonten runt så man har bra koll på tiden, även på nätterna.
Men vi upplever även små motgångar. När vi passerat den sist uppåtslussen, som firades på sedvanligt sett, och såg fram mot en behagligare tillvaro i slussarna meddelade slussvakten att infarten till den trevliga staden Epinal nu bara var 1,3 meter djup och inte farbar för oss. Tråkigt, men vi tog fram cyklarna och for med livet som insats på de starkt trafikerade förortsgatorna in till stan och en väntande öl. Vi har även mött den tråkiga typen av båtfarare. En hyrbåt som smet ut framför oss och sedan gav sig fan på att vi skulle ligga först i uppåtslussen. Försökte förklara att det var väldigt jobbigt att ligga längst fram med vår kölbåt, och det visste han mycket väl, men vägrade att ändra sig. Till slut ger man upp och lovar sig själv att bli en bättre människa, i alla fall bättre än han.
Sedan har vi spenderat några dagar i Toul som är en stad innanför ringmurar och är, för ovanlighetens skull, inte härjat och nedbränd av svenskar. Här nere har vi betraktats som huliganer med dåligt rykte, historiskt sett. Ibland är det tveksamt om vi vågar ha flaggan uppe när vi läst respektive stads historia. Man undrar vad vi hade här att göra.
Här i Nancy verkar det ofarligt för oss. Det är en ”liten storstad”. Fantastiska breda gator kantade med stora strama hus och en stor katedral samt flera, enorma, kyrkor. Det vi tycker är mest sevärt är Place Stanislas, som anlades på 1700-talet av just Stanislas Leczinski som var hertig av Lorrein. Plazan kantas av Operan, Grande Hotell, Museum, Stadshuset, med flera pampiga byggnader, alla i samma stil med förgyllda räcken på tredje våningen. I varje hörn finns ett enormt ”staket” även det förgyllt. Mitt på torget, som är lite kupat, står Stanislas staty. Man känner ett brus från röster inne på torget och det rör sig mycket folk som har vägarna över plazan. På kvällen är det fantastiskt vackert med all fasadbelysning som de är bra på har nere.
Här finns även en spårvagnslinje med bara en skena. Vagnarna har stödhjul på sidorna och för lika mycket oväsen som om de hade två hjul. Typiskt franskt, eller?

Vi har nu gått in i ett nytt kanalsystem som tar emot större pråmar från norra Europa med enorma bassänger på 180 meter.
Nu går resan i stort sett som planerat. Planerna är alltså, att gå Mosell (i Frankrike) och Mosel (i Luxenburg och Tyskland) till Koblenz. Sedan följer vi Rhen, nedströms, till Ems-kanal och Mittelland-kanal österut. Sedan får vi se om det orkas och hinns med en sväng förbi Berlin innan vi reser masten igen.
Det ska bli skönt att bli med segelbåt igen, även om detta livet har sina klara fördelar. Saker o ting står kvar där du ställde dem senast. Det är alltid nära till någon liten by där man kan fynda i vinhyllorna och på alla sett en lättsam tillvaro. Det är även lätt att hitta plats för natten beroende av vad man känner för. Listan kan göras lång, och på minussidan finns lika mycket, bl a känns det lite trångt med stränder på båda sidor och en bestämd färdriktning.

Många hälsningar från oss på Cayenne