Resebrev 3
Brev 3, Tisdag den 29 augusti 2006
Hej govänner
Nu var det länge sedan vi hörde av oss så det är svårt att veta var man ska börja.
Varför inte med börja med dagens vedermödor, eller gårdagens. Vi ligger för tillfället i en mindre stad, Epinal, och väntar på en ny elkonverter till PC`n, som ska komma i morgon så vi har en lugn dag där vi kan njuta av det kulturella utbudet som bjuds. Här finns ett färgtrycksmuseum som var mycket välordnat och intressant.
Igår var en mindre trevlig dag då vi gjorde 16 uppåtslussar och 30 kilometer i omväxlande regn och ösregn. Skönt att komma fram, stänga ute regnet och sätta på värmen så vi får sittbrunnen som torkskåp.
Vädret har varit lite opålitligt den senaste tiden. Barometern står så lågt den kan o vi bara hoppas på bättre tider. Vi färdas nu på Canal de l`Est branche Sud och har nu 14 slussar uppåt kvar till högsta delen av resan, vid Sanchery, sedan bär det utför ända till Medelhavet. Skönt, för det är ganska jobbigt att slussa uppåt och tidsödande. Det innebär också att vi även får medström vilket spidar upp farten med 1 – 3 knop, eller 2 – 6 km/tim som räknas här på kanalen. Härifrån har vi ca 740 km till Port St Louis du Rhône vid Medelhavet där vi ska sätta på masten igen.
Som ni förstår fick vi slopa omvägen över Paris och har genat rakt söder ut från Namor i Belgien. Den tiden vi får över spenderar vi på ett lugnare tempo och att vi får tid att stanna på intressanta platser. Egentligen behövs dubbla tiden om man ska uppleva det man hittar.
Vår resrutt är nu utefter Canal de l`Est, la Saóne och Le Rhòne. Vi kommer att passera följande större städer: Corre, Auxonne, Chalon - Sur Saóne, Lyon, Valence, Montelimar, Avignon, Arles och Port St Louis.
Detta liv på kanalerna skiljer sig avsevärt från det seglarliv vi är vana vid. Allt ligger på den plats man lämnat det, båten kränger aldrig, fulladdade batterier, vatten kan fyllas på varje dag, oftast finns 220V att hämta på bryggan, tid för god och spännande mat som vi aldrig tidigare provat (och inget slitande med segel).
Vi har istället ständig koll på motorn som går många timmar per dag. Oljebyten var 75:e timme och en ständig jakt på diesel. Här kan man inte vara säker på att det finns tappställe där det utlovats. Det kan vara fel tisdag ex, eller något annat som man inte kan ana i förväg. Fransk inkonsekvens kallar vi det och lyfter axlar o överarmar i en gest vi lärt oss.
Samma inkonsekvens finner vi i slussarna som varierar med en kreativitet man avundas. Pollare ex. varierar med ojämna mellanrum. När vi vant oss med ett mellanrum som fungerar med våra tampar, ändras de strax till ett annat läge. Vi sköter de flesta av slussarna själva med ett sinnrikt system med en fjärrkontroll som vi startar processen med.
Det finns mekaniserade, automatiserade och manuella slussar. De senare betjänas av vackra fransyskor och är väldigt smidiga att gå igenom. Här finns ingen möjlighet att, som hemma, gå iland med tampen och lägga fast, men här finns hjälp att få på bassängkanten. Sedan man kommit upp en bit går kaptenen på fartyget och hjälper fransyskan att öppna “vår sida” av slussporten. Ibland kan de tala lite engelska så det blir lite diskussion om vädret.
De mekaniserade slussarna utlöses med en fjärrkontroll som startar processen ca 200 m före slussen. Slussens signal slår om till röd/grönt och slussen görs klar med vatten och portarna öppnas. När det slår om till grönt går vi in, klättrar upp och gör fast tamparna (om det finns någon stege), lyfter en blå spak och rusar tillbaka o klättrar ner till båten. Stegarna är naturligtvis snorhala. Portarna stängs o efter en stund fylls vattnet på. Oftast finns den nämnda spaken och stegen på var sin sida av bassängen så kapten får på detta sätt bra motion. Dessa slussar tar lite längre tid men påfyllningen är väldigt skonsam för båt och besättning. När vattnet fyllts upp går portarna upp till tonerna av fransk pling-pling, och det är bara att fortsätta till nästa.
De automatiserade slussarna känner av när en båt närmar sig, öppnar portarna och väntar att vi ska dra i spaken. I övrigt samma race som ovanstående.
Detta fungerar utmärkt, så länge det fungerar. Vad gör man när båten ligger i bassängen, och inget mer händer? Jo man ringer i en automatisk telefon o får kanske svar, “Oui missjö, ön minut” sedan väntar man tills en reparatör kommer och trycker på en knapp, som är inlåst. Den syns utifrån genom et fönster men som sagt...
Som sagt, livet på kanalen är spännande och omväxlande. Här ligger små byar utmed kanalen, men inte vid, utan lite på sidan, precis som de inte vill störa. Alltid finns ett boulangeri med färska baguetter hela dagen. Ibland går kanalen genom mörk urskog eller jordbrukslandskap med vida vyer, ibland genom äckliga industrilandskap och då talar vi om skitig miljö som inte finns make till i Sverige.
Om man ser resan hittills i stort är Holland rent och med lite finess på tillvaron och oftast trevligt, folk pratar engelska och det är lätt att umgås och leva där. Här var båtlivet livligt och lite fart o fläkt i kanalerna.
Belgien tyckte vi genast blev grått o trist, bra kanaler o slussar, men på något sätt inte samma finess som i Holland. Mycket tung industri med skitig omgivning. Byggnader tar stryk av luftföroreningar där kalksten vittrar bort efterhand. Men vi hade turen att pricka in en fin utomhuskonsert, och en boulturnering på 250 banor. Vilket liv när alla försökte slå ut varandra med direktträffar.
Där slutade våra engelska språkövningar, här gäller bara franska. Trist eftersom vi inte är så bra på det.
Inresan i frankrike märktes alltså inte särskilt mycket, mer än vi fick köpa en “vingnette” för 85Eu, ett tillstånd att befara franska kanaler, samt en fjärrkontroll för vissa slussar. Nu har vi kommit lite söder ut och det verkar som språkmotståndet minskar lite, eller så har vi lärt oss att prata med rätt folk och förstå dem bättre. Hur som helst, vi har det väldigt bra och stortrivs med tillvaron. Vi ser fram emot nerfarten mot Medelhavet och att vi får lite varmare väder när vi närmar oss vindistrikten i södra frankrike. Nu har vi ju lite “bonustid” att använda när vi kommer neråt och det är alltid bra.
Vi har två svenska båtar framför oss. De är på väg mot samma mål och vi tror vi kommer ikapp dem så småningom bara vi får hit vårt postpaket i morgon.
Det var allt för idag. Om nu bara turen är med oss kan vi sända detta i morgon, i smyg, för det är inte tillåtet att använda disketter i den dator vi fann i dag. Det är svårare att komma ut på nätet nu än för sex år sedan om man inte har en egen uppkoppling. När vi får igång vår andra PC hoppas jag kunna smyga in hos någon oförsiktig operatör med trådlöst nätverk. Till dess
Många hälsningar från Cayenne